Vardagstankar

Ungefär så känns det just nu. Det hinner liksom inte hända så mycket när man jobbar. Man vaknar och går upp (alldeles för tidigt enligt min mening...), fixar iordning sig själv och barnen, stuvar in motsträviga barn i bilen, lämnar på dagis, åker till jobbet och försöker i alla fall jobba lite och göra nytta, hämta de urtrötta och griniga barnen på dagis, fixa middag som aldrig passar barnen (de är inne i en mycket kinkig period just nu), sen få barnen i säng. Där, just DÄR, tar orken helt slut. Precis som om man sticker hål på en ballong. Jag sjunker ner i soffan och sen kommer jag knappt upp ur den innan jag själv somnar... (eller rättare sagt jag somnar där men inser sen att jag ska masa mig till sängen...). Så min undran till alla där ute: Ska det verkligen vara så här??? Ändå jobbar jag bara 75%, försöker åtminstone. Allt det där roliga som kallas livet, som susar förbi över huvudet på mig just nu, är jag knappt medveten om.

Men det har faktiskt varit lite avbrott i vardagen veckan som har varit. Min svärmor från Norge har varit på besök. Det har varit en trevlig och rätt lugn vecka. Eftersom barnen träffar henne så sällan så ville de vara med henne hela tiden, så just barnbiten har inte varit så betungade denna vecka... Men nu har hon åkt hem och barnen är mer griniga än någonsin för de vänjer sig snabbt att ha en extra vuxen omkring sig.

Som ni märker känns det lite deppigt här just nu men det har väl att göra med regnvädret också... Jag får skylla på det ett tag i alla fall, hoppas bara att det blir en fin höst så att lite av energin kommer tillbaka.